En man med ryggen tyngd av livet knackade försiktigt på dörren. Trappuppgången var tyst som en vinternatt. Dörren slog upp och mannen räckte långsamt över en hoprullad, röd halsduk till personen som öppnat. Samtidigt som halsduken räcktes från den ena handen till den andra så möttes männens ögon och plötsligt stod tiden stilla. Minuter passerade. År. ”Det är bäst att du tar väl hand om den. För när man reser i tiden kan det ofta bli kyligt om halsen.”

Det var kvällen efter min första skoldag och jag låg gömd under mitt täcke och njöt av att vara ensam i mörkret och vänta på att sömnen skulle komma krypande över mig. Under täcket var jag trygg för där fanns ingenting, ingenting mer än jag själv, och där kunde jag släppa taget om all oro och om allt som trängde på. Redan på den tiden älskade jag mörkret, trots att jag ännu inte börjat hata ljuset. Kärleken till mörkret var kanske det enda som jag delade med min far. Vi bodde ensamma i en liten lägenhet och varje kväll när solen gick ner så sjönk mörkret över oss. Jag hade som sagt ännu inte lärt mig hata ljuset såsom min far gjorde. Nuförtiden vet jag att ljuset lyser upp och gör verkligheten än verkligare och därför håller jag mig mest ensam i mitt mörker.

Min far hade somnat och låg nu och snarkade stilla i sin fåtölj och jag minns att han inte hade gråtit den kvällen, han hade heller inte babblat osammanhängande som han brukade göra på kvällar då han druckit sig berusad. Han hade faktiskt inte ens druckit särskilt mycket utan hade bara somnat, helt odramatiskt med cindinet under sin överläpp. På den tiden visste jag inte vad cindin var för något, men jag visste bättre än någon annan hur min far blev när han använde det. Hans ögon blev dimmiga och han försvann bort från den här världen. Det var när hans dimmiga och ofokuserade ögon lyckades nå fram till mig som jag visste att han hatade mig. Han hatade mig lika mycket som han hatade sig själv och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Jag vaknade upp ur mina tankar av en tår som rann längs min kind. När jag tänkte på min pappa och på allt som hade med honom att göra blev jag alltid illa till mods. Jag försökte skaka av mig känslan och bara tänka på hur skönt och tyst det var under täcket, men istället för att vila stilla så började jag vrida på mig och skaka. ”Inte ikväll” viskade jag halvt till mig själv och halvt till det som rymdes i mitt innandöme. ”Inte nu”. Den kvällen ville jag bara somna lugnt och slippa tänka på att jag nästa morgon skulle behöva stiga upp och jag ville slippa tänka på min far. Helst skulle jag slippa att tänka överhuvudtaget. Men mina tankar lät sig sällan styras och det visste jag redan då. Jag visste också att när tankarna väl börjat komma så skulle jag aldrig klara av att stå emot. Det var som att det jag inte ville tänka, sakta kom glidande in i mitt huvud bara för att jag kämpade emot. Jag kunde inte hjälpa det. Jag tänkte på min far och på hur jag aldrig kunde lita på att hans ögon verkligen såg det som de var riktiade mot. Jag tänkte på hur jag hatade honom och jag skämdes över mig själv. Jag tänkte på vad som kunde ha hänt som gjort honom till den han var. Men mest försökte jag att inte tänka på fåglarna och därför blev det dem som jag tänkte på allra mest och jag visste att det var precis vad de ville. Det var i min rädsla som de var som starkast. Det var när jag desperat önskade att de inte skulle komma, som de alltid kom. ”Inte nu” viskade jag igen. ”Inte ikväll”.

Fåglarna kom flygande nerifrån min mage. De flaxade med skitiga fjädrar på min insida och jag fick kväljningar. De rispade mig med sina klor och jag vred mig och gnuggade mig med handen över bröstet. De högg mig med sina näbbar och jag grät och jag grät.

-          Vi pratade förra veckan om att du när du var liten upplevde smärta som en flock fåglar som rörde sig i ditt bröst. Har du tänkt mer på den saken under veckan som gått?

-          Ja lite. Tror du det är fel att tänka på sina känslor på det sättet?

-          Fel? Nej på vilket sätt skulle det kunna vara fel?

-          Det händer nämligen att jag tänker så fortfarande. Alltså inte som att jag tror det på riktigt, men ibland är det skönt att tänka på allt som att det är fåglarnas fel.

-          Känns det som en hjälp att tänka på dessa fåglar?

-          Ja lite kanske.

-          Kan du förklara, varför upplever du denna föreställning om fåglar som en hjälp?

-          Det kanske känns skönt att tänka att det är fåglarnas fel att jag mår dåligt.

-          Det känns skönt att lägga skulden på någonting främmande?

-          Ja kanske.

-          Tänk dig att dessa fåglar som du talar om inte skulle finnas, eller rättare sagt tänk dig att du inte kände till dem, vem skulle du då lägga skulden på?

-          Skulden över att jag mår dåligt?

-          Ja just det.

-          Jag vet inte. Mig själv kanske.

-          Dig själv? Du skulle lägga skulden över att du mår dåligt på dig själv?

-          Alltså egentligen tycker jag inte att man behöver lägga skulden på någon. Jag mår inte bättre av att få lägga skulden på någon.

-          Men ändå sa du att det var just eftersom du kunde skulbelägga fåglarna som du tyckte om att föreställa dig att de existerar.

-          Jag vet inte.

-          Detta är väldigt viktigt, så lyssna på mig nu. Jag tror, eller jag är ganska övertygad om, att du redan när du var mycket liten hade svårigheter med vem du skulle hålla som ansvarig för all den smärta som du genomled. Och när du inte klarade av att lägga skulden på den som verkligen skulle skuldbeläggas så uppfann du dessa fåglar, och eftersom du fortfarande inte är fri från dessa bekymmer så fortsätter du att tro, fast nu kanske mer på ett känslomässigt än ett förnuftsmässigt plan, att dessa fåglar existerar.

-          Så vad är lösningen? Ska jag sluta tänka att det är fåglar som skapar min smärta och inse att det är jag själv som förstör för mig?

-          Du känner att någon måste hållas ansvarig för det som hänt dig, för de sår du bär inom dig. Detta känner du eftersom du är en sund människa med naturliga mänskliga värderingar. Det onda måste straffas, det onda får inte fortgå, inte sant? Men istället för att rikta all denna vrede som du känner mot dess verkliga måltavla så riktar du den hellre mot dina egna fantasibilder eller till och med mot dig själv. Ser du inte vem som den verkligen borde riktas mot?

Vår tid tog slut och han tackade för idag. Jag skakade hans hand och gick ut genom dörren. Jag såg allt med mina egna ögon.

På bussen hem kom febern, mina ben vek sig och jag var tvungen att ta någons sittplats. Jag försökte tacka personen men inget ljud lyckades ta sig över mina läppar eftersom huvudvärken sakta spred sig. Det kändes som att någon tryckte mig hårt runt huvudet och det stack i ögonen och i tinningarna. När jag kom hem lade jag mig under täcket utan att ta av mig kläderna. Jag låg där och svettades och frös om vartannat. På något sätt klädde febern av mitt sinne och i ett naknare och ärligare tillstånd än jag någonsin befunnit mig i tidigare så lovade jag mig själv att aldrig växa upp och bli som min far.

Vi sträckte oss efter samma bok i en bokaffär, vi gick ut och tog en kaffe men klockan var mycket och caféet stängde just när vi hade som trevligast så vi fortsatte vår fika i din lägenhet och vi satt uppe hela natten och pratade, du skulle upp tidigt nästa morgon och jag sa hela tiden att jag strax skulle gå men vi fortsatte prata tills solen gick upp och när jag till sist var tvungen att gå så kysste vi varandra i din dörr, sekunden dörren slog igen så var jag säker på att jag var förälskad och när jag kom hem la jag mig på min säng och stirrade upp i taket och jag tänkte på dig och under hela dagen kunde jag inte få dig ur mitt huvud och hela tiden så längtade jag efter att få se dig igen, jag längtade att få höra din röst och få se ditt ansikte som var vackrare än något ansikte som jag någonsin sett tidigare.

Nästa gång vi sågs så blev jag först rädd att jag förstorat upp bilden av dig och när vi pratade så kändes du inte som någon speciell men när du skrattade så kände jag igen leendet som jag gått och tänkt på och jag förstod att allt var som det skulle, när jag tänkte på att vi skulle lämna varandra om ett tag fick jag en klump i magen och det var först när jag från mitt fönster såg dig försvinna som jag förstod att du var precis den som jag trott att du var.

Efter en tid förklarade jag att jag inte längre bara ville träffa dig då och då utan att jag ville vara med dig alltid och först sa du att vi inte känt varandra länge nog men sen lät du mig flytta in till dig, jag höll om dig och du lovade mig att du aldrig skulle lämna mig och trots att allt jag längtade efter fanns där i mina armar så var det någonting som rev mig sakta och metodiskt i mitt bröst.

En natt vaknade jag med dig liggandes nära intill mig och du sov djupt och jag låg där vaken i min säng och tittade på dig och du var fortfarande det vackraste jag någonsin sett och jag älskade dig så mycket att det gjorde ont i mig, jag smög upp och packade mina saker och lämnade ingenting efter mig mer än en lapp där det stod att jag aldrig någonsin skulle glömma dig.

Regnet öste ned över staden, förbi väggar av betong och vidare ner inför kragen på min rock. Eftersom jag inte hade något paraply med mig så sprang jag längs med gatorna med en hopvikt tidning som bit för bit trillade sönder över mitt huvud. Om jag sprang allt vad jag orkade så skulle jag bli träffad av färre regndroppar, tänkte jag. Varför hade jag inte ringt och avbokat mötet och stannat hemma istället för att ge mig ut i detta väder?

Det var när jag för att slippa bli blöt om fötterna hoppade över en vattenpöl som jag plötsligt såg min far i ögonvrån. Jag hade inte träffat min far på många år. Senast jag hade sett honom hade jag hade jag varit fast besluten om att aldrig mer behöva se honom igen.  Innan jag lämnat honom hade jag i flera månader ritat små kryss över min säng och för varje dag som gått hade jag varit ett kryss närmare dagen D. När dagen D till sist hade kommit hade jag gått utan att se mig om och aldrig hade jag sett honom sedan dess.

Jag stannade upp i min språngmarsch och backade ett par steg tillbaka och tittade diskret åt det håll där han hade stått. Där var han igen. Han hade en likadan rock som jag hade på mig och han stod i en vattenpöl med likadana kängor som jag. Jag tittade ner på mina skor och kände hur de sakta fylldes av vatten.

Det var bilden av mig själv jag hade sett, reflekterad i ett skyltfönster.

Utan att ägna det stundande mötet den minsta tanke gick jag hastigt från platsen och vidare bort mot tunnelbanan för att ta första bästa tåg hemåt. Inne i tunnelbanevagnen var det trångt och jag fick stå upp flera stationer innan jag fick en sittplats. Trots att jag var uppjagad av det som hänt mig så försökte hålla mig lugn och inte tänka så mycket på det. En mamma med sina barn steg på och jag lämnade min plats till dem. Ett av barnen tittade på mig under hela färden men jag låtsades som ingenting.

När jag kom hem synade jag mig själv i spegeln. Jag hade samma kroppshållning som min far och eftersom jag blivit äldre så kunde jag tydligt känna igen min faders drag i mitt ansikte. Jag mindes att jag en gång hade lovat mig själv att jag inte skulle bli som min far och när jag tänkte på det kunde jag i spegeln se ett mörker komma över mina ögon. Var allt bara en lång väntan på att jag skulle bli som han? Hade hans uppväxt och tidiga vuxna liv sett ut precis som min uppväxt och mitt tidiga vuxna liv? Skulle mitt liv oundvikligen komma att se ut som hans liv gjort.

Utan att kunna slå tankarna ifrån mig gick jag ut i badrummet och tappade upp ett bad. Tankarna tog upp hela mitt medvetande och jag var knappt medveten om att jag vikt ihop mina kläder i en prydlig hög och krupit ner i det ännu inte fyllda badkaret. Jag märkte inte att vattnet var så varmt att det brändes och gjorde min hud rödflammig. Med läpparna formade jag långsamt orden utan att uttala dem.

Livet speglas i livet och blir till vårt liv. Hans mörka moln blir mina mörka moln. ”Vem är du? Försvinn ur mitt liv!” Men vem av oss talar?

Jag stirrade ut i trappuppgången efter mannen och hörde hans steg eka när han försvann nedåt och jag hörde hur dörren small igen bakom honom. Länge stod jag där, fortfarande med armen utsträckt och med handen hårt knuten runt den röda halsduken, och funderade på om jag skulle jaga ifatt honom och fråga vad han menat med det han sagt. Jag såg mig själv springa ifatt honom och skaka om honom och skrika på honom. Jag hörde i mitt huvud hur min röst sprack. Sen gick jag in och smällde igen dörren om mig.

Han hade varit lik min far. Mannen var lik min far. Tanken slog mig och jag insåg att den stämde mycket väl. Han hade sett ut precis som min far, bara det att han varit mycket äldre än vad min far kunde vara nu. Allt kändes främmande och märkligt. Alldeles nyss hade jag stirrat på mig själv i spegeln och sett att jag var en ung variant av min far och nu dök den här främmande mannen, som var en äldre variant av min far, upp och talade om att resa i tiden. Jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag sträckte mig efter dörrhandtaget men ångrade mig och släppte det igen, vände mig om och gick in i mitt kök och hällde upp ett fullt glas med en grumlig vätska. I ett svep drack jag hela glaset och ställde ner det framför mig med en smäll. Jag synade den röda halsduken som jag fått av mannen. Den var maläten och smutsig och såg ut att vara flera hundra år gammal. Den var ihoprullad som ett paket och jag anade att den innehöll någonting. Försiktigt rullade jag upp den. Jag kände hur spriten började verka och jag fumlade lite lätt med tyget. Precis som jag anat omslöt det röda tyget en samling små föremål.

Det första föremålet jag fick syn på kände jag väl igen. Det var en kapsel med cindin. Tankarna på min far och funderingarna över vad som egentligen hände mig kom tillbaka. Cindin var inte en vanlig drog. Faktiskt så hade jag aldrig hört talas om någon annan än min far som använde det.

Det andra föremålet var en nyckelknippa som jag inte lade någon större notis om.

Det tredje föremålet var en bok. Om halsduken hade sett gammal ut så var det ingenting mot hur boken såg ut. Jag lyfte upp den och synade den, vände på den och läste titeln.

Att resa i tiden

Instinktivt slängde jag boken ifrån mig och reste mig upp ur min stol. Hjärtat slog i bröstet på mig och för en kort sekund fick jag för mig att det var vingslagen från en stor fågel. Fanns svaren på allt som hänt under kvällen i den där boken? Visst hade mannen sagt något om att resa i tiden?

Samma obehag som jag hade känt inför den märkliga mannen, kände jag nu inför boken.

Det var under tiden jag hällde upp ett nytt glas åt mig som det gick upp för mig vem jag var. Vem min far var. Jag tappade glaset i golvet och sjönk ner i en stol. Först kände jag hur mitt huvud tömdes och hur rummet darrade till och försvann för en sekund. Sen kände jag hur allting föll tillbaks på sin plats och jag böjde mig fram och kräktes över golvet. Fåglarna rev mig och de högg mig i bröstet. Jag gled framlänges av stolen och ner i mina egna uppkastningar.

Efter ett tag grät jag inte längre av rädsla och i panik utan av bitterhet. Så småningom reste jag mig upp, tog den halvfulla flaskan med mig och gick ut i mitt badkar. Jag drack som om det inte fanns någon morgondag. Jag uppfylldes av hat. Nästa dag läste jag boken jag fått av den främmande mannen och jag tog mina första cindinkulor. Det började gå upp för mig vad jag skulle behöva göra.

Hon tittar först på halsduken och sen på mig och jag ser att hon tycker att halsduken inte passar in i min övriga klädsel. Vi är väldigt lika varandra, så lika att vi skulle kunna ha varit syskon. Hon ler mot mig och det är något med hennes leende som gör att jag plötsligt är säker på att det är hon.

Jag går sakta fram till henne och hon frågar mig om vi inte har setts förut och jag spelar med och säger att det har vi nog. Vi går tillsammans längs gatan för vi ska åt samma håll och jag förslår att vi ska fika och hon ler igen och säger att hon nog hinner. Vi pratar och hon är glad och jag kan inte förstå att hon är min mor för varför är inte jag och min far lite mer som hon om vi har hennes gener. När jag tänker på det blir jag förvirrad. Det är som att tankarna slår ut varandra och så sitter jag där och stirrar rakt fram. Hon säger att jag ser blek ut men jag säger att det inte är något. Hon biter sig i underläppen. Vi pratar länge och hon frågar om min familj och jag berättar att jag växte upp ensam med min far eftersom min mor dog i barnsäng och jag berättar att min far är död och jag vet inte om jag ljuger eller talar sanning.

Jag har svårt att hänga med i samtalet för det är som att jag sedan kvällen då jag fick besök av den främmande mannen har haft ett avstånd till världen. Det känns som att jag vandrar runt i en bubbla som stänger av mina känslor. Hon säger att hon måste gå och jag får hennes telefonnummer för hon vill gärna ses igen och vi vinkar hejdå. Jag går genom stan i min bubbla och plötsligt så är jag vid min ytterdörr och jag letar genom min rock och hittar nyckelknippan som jag fick av den främmande mannen. Jag har svårt att somna och när jag stiger upp vet jag inte om jag sovit en endaste sekund.

Nästa gång vi ses säger hon att jag ser trött ut. Vi går på bio och jag känner mig som en tonåring. Efteråt så går vi upp till mig och jag tror att nu ska det som jag åkt hit för ske, men vi pratar bara och jag ser mig själv skratta, le och ställa frågor till henne. Jag ser henne rycka till och fråga mig varför jag använder sådant och jag upptäcker alldeles för sent att jag har lagt in cindin under min överläpp. Värmen som uppfyllde hennes ansikte och strålade ut i hela rummet försvinner och rummet blir kallt. Hon säger att hon är trött och behöver gå hem. Jag försöker övertala henne att stanna men hon ger mig en hastig kram och försvinner.

När jag ringer henne svarar hon inte och jag förstår att hon inte vill ha med mig att göra längre. Jag väntar i flera dagar och ringer henne med jämna mellanrum och jag tänker att jag inte kan göra något mer än att vänta men jag blir rastlöst och plötsligt så lämnar jag min lägenhet och jag bestämmer mig för att jag ska hitta henne på stan och jag grämer mig för kanske tusende gången att jag inte bad att få hennes adress. Jag drar på mig min rock och jag snubblar ner för trapporna och är plötsligt vid platsen där vi möttes för första gången och av någon anledning så är jag säker på att hon kommer att dyka upp här igen. Jag sätter mig i en gränd och stirrar ut mot platsen där jag vet att hon kommer stå. När kvällen kommer springer jag hem och fyller min resväska och proppar den full med saker jag kommer att behöva.

När jag kommer tillbaks till gränden så är jag plötsligt en del av staden för mina kläder är bruna och min filt är grå och man kan knappt urskilja mig där jag sitter i hörnet lutad mot en vägg av tegel och en av betong. Jag stirrar framåt på punkten där jag vet att hon ska dyka upp och många passerar men aldrig hon. När jag blir alltför trött så somnar jag och när jag blir alltför hungrig så fyller jag min överläpp med cindin. De första gångerna jag somnar med cindin så vaknar jag och kräks men snart så kan jag ha det inne hur länge jag vill. Efter ett tag slutar jag räkna tiden i nätter och dagar utan bara i hur mycket som finns kvar av cindinet.

En dag vaknar jag och ser henne. Jag kravlar mig upp och försöker stå på benen men det går inte för jag har inte använt dem på evigheter så jag kryper på alla fyra ut ur gränden och bort mot henne. Människorna på trottoarerna aktar sig för mig och tittar på mig som om jag var ett djur. Jag tar tag i en lyktstolpe och jag lyckas resa mig upp och med stela ben stapplar jag bort mot henne. Hon får syn på mig men jag ser att hon inte känner igen mig men fan också hon ser att jag har på mig min malätna, röda halsduk och hon blir rädd för mig. Hon skriker och springer iväg längs gatan och jag rycker upp dörren på en taxi och ber att den ska följa efter kvinnan och jag pekar på henne där hon springer. Taxichauffören rynkar på näsan och ser ut att få kväljningar men jag har inte tid med sådant så jag plockar upp en bunt sedlar som legat i min innerficka sedan jag reste tillbaka i tiden och jag kastar dem till honom och skriker att det handlar om mitt liv. Han kör efter henne och jag är rädd att hon ska försvinna ner i en tunnelbana för då kanske allting är förstört men efter ett par kvarter så går hon in i en port och äntligen ja äntligen vet jag var hon bor.

Jag hoppar ut ur taxin och går in genom porten och lyssnar när stegen i trappan tystnar och hon stänger sin dörr. Plötsligt så minns jag när jag senast stod i en trappuppgång och lyssnade på steg som försvann och det känns som om det var ett helt liv sedan och sedan tänker jag att det ännu inte hänt.

Försiktigt går jag upp för trapporna och det är knappt att jag orkar lyfta benen över trappstegen. När jag ser hennes namn på en brevlåda stannar jag till och lägger örat mot dörren och lyssnar. Jag hör henne tala med gäll röst men jag hör ingen svara henne och efter ett tag förstår jag att hon pratar i telefon. När jag ringer på dörren tystnar hon. Jag hör hennes steg när hon kommer gående och när jag ber henne öppna så början hon gråta och säger till mig att försvinna. Stilla plockar jag fram min revolver och säger till henne att hon ska öppna annars skjuter jag henne men hon gråter bara. Det smäller högre än jag väntat mig när jag skjuter en kula upp i taket hela trappan fylls av rök. På andra sidan av dörren skriker min mor och jag säger till henne en gång till att öppna. När hon inte gör det så hämtar jag brandyxan som hänger en trappa ner och trots att mina muskler nästan har förtvinat lyckas jag hugga upp hennes dörr. Jag sticker in handen, öppnar låset och går in i hennes lägenhet. Jag slänger yxan ifrån mig och riktar revolvern mot henne. Om jag skjuter nu så dör jag tänker jag. Hon gråter hysteriskt och trillar ihop på golvet och hon ber mig gång på gång att jag inte ska skjuta.

Efter en lång stund lyckas jag få henne att lägga sig på sin säng och jag drar av hennes byxor och med revolvern mot hennes tinning trycker jag mig in i henne. Hon gråter hela tiden men jag känner ingenting eftersom jag fortfarande är i en bubbla utan känslor.

När jag stirrade in i mig själv fann jag ingenting. Det var som att det som hänt hade tömt mig och allt jag en gång varit hade försvunnit. Dagen min son föddes hade jag flyttat in i vårt gamla hus och lagt honom i samma vagga som jag använde när jag var barn. Hur kunde jag ha missat att det var detta som hela tiden varit på väg att hända? Hur kunde jag ha missat att far och jag i själva verkat var samma person? Nu när alla bitar fallit på plats och bilden äntligen låg klar kunde jag inte förstå att jag inte sett det komma redan från första början. Jag ställde mig i duschen och lät vattnet rinna över min kropp. Aldrig mer skulle jag bli ren. Jag tänkte på vad jag gjort men jag kände ingen ånger. Vad som var gjort var gjort, var gjort, var gjort, var gjort, var gjort. Hade jag ens kunnat hejda mig? Vad hade då hänt med mitt eget liv? Jag såg bilden av hur min gråtande moder låg på rygg och tog emot stötarna från min kropp när jag våldtog henne. Hennes ansikte hade speglat så många känslor på en och samma gång. För alltid skulle jag veta hur mörker såg ut. Fåglarna rev mig i mitt bröst och jag tänkte tillbaka på hur min psykolog förklarat för mig vad min far gjort mot mig och hur jag skulle sluta skuldbelägga mig själv för min smärta. Men vem hade jag mer än mig själv att skuldbelägga för det här? Jag visste hur åren skulle se ut fram tills dess att min son flyttade ut. Vad som skulle hända med mig efter det kände jag inte till.

När jag stirrade in i mig själv fann jag ingenting. Jag stängde av duschen, gick ut ur badrummet utan att torka mig och ner till min son. Det fanns inga känslor av kärlek inom mig när jag såg på honom, det var som att känslorna låg där en bit framför mig utan att jag kunde nå fram till dem. Jag såg hur han låg stilla och andades häftigt så som små barn gör. Med hjälp av mitt minne kunde jag se hur allt skulle bli för honom. Snart skulle han gå sin första dag i skolan. Snart skulle han lära sig att hata mig. Han skulle träffa en flicka i en bokaffär och han skulle älska henne så att det gjorde ont i hela hans unga kropp men han skulle lämna henne utan att själv förstå varför. Och hela tiden skulle han leva med en far som långsamt lät vansinnet ta över.

När jag stirrade in i mig själv fann jag ingenting. Sjutton år kvar, sjutton år kvar tills han lämnar mig. Jag skrattade så att tårarna rann.

03 september - Verkar oroligare än tidigare. Sover sämre. Äter ungefär häften av sina portioner och måste sedan matas med resten. Har åter börjat gå upp om nätterna och störa medpat. Hugger tag i deras sängar och skakar dem då han skall föras i säng. Fixeras med sele i sin säng.

26 september - Talar mycket om sina syn- och hörselhallucinationer. Har flera gånger rest i tiden. Har träffat sin moder innan han själv var född. Mycket tjatig, kan hålla på många timmar dagar och fråga om samma sak i ett.

15 november - De sista dagarna tilltagande oro. Går uppe och vankar nästan jämt. Fått sömnmedel varje kväll, men utan särskilt stor effekt.

04 december - Hallucinerar mycket särskilt på nätterna. Samma oro. Kryper ofta i medpat. sängar för att bli av med de röster som han säger sig höra i huvudet. Sondmatas ibland. Verkar särskilt plågad när han talar om sin son. Har den sista tiden legat under spänntäcke på natten och då sovit bättre.

10 januari - Hallucinerar fortfarande om tidsresor. Talar ofta om en röd halsduk. Har svårt att sluta prata om detta när han börjat. Frågar sköterskor vad han måste göra för att få lämna sjukhuset.

21 januari - Plågas av oro och ångest i högre utsträckning en någonsin tidigare. Har förflyttats till avdelning C-3. Intar åter metadon då abstinensbesvär uppvisats. Äter sällan frivilligt utan måste sondmatas.

18 februari - Samma oro som tidigare. Talar ständigt om tidsresor. Måste ofta spännas fast med sele även på dagtid. Måste vissa dagar ta lugnande. Har på senaste tiden uppvisar tydliga abstinensbesvär. Fördubblad medicinering.

23 februari - Försökte den 22 februari klockan halv fyra på eftermiddagen ta sitt liv genom att slå huvudet mot väggarna i sitt rum. Svalde även tygbitar och trådar från sitt lakan. Behandling med isbad och elchocker har enl. §3 kapitel 18 inletts. Vaknar skrikande varje natt och måste injicera lugnande. Äter inte längre utan måste sondmatas.

24 mars - Terapin fortgår. Verkar inte längre självmordsbenägen. Talar åter om resor i tiden och om en röd halsduk. Sover med spänntäcke utan att vakna på nätterna. Medicineringen mot drogabstinens minskas gradvis.

03 maj - Elchocksterapin ger resultat och sinnet är stadigt. Har åter börjat äta. Mumlar mycket. Talar bara till sig själv och ingen annan. Frasen ’det blir kyligt om halsen’ upprepas ständigt. Verkar åter ha en vilja att lämna sjukhuset. Sover numera utan spänntäcke. Har inte fått något utbrott och behöver inte spännas fast längre.

28 maj - Försvann spårlöst ur sitt rum natten till den 27 maj. Utredning enl. kap. 30 pågår.

En man med ryggen tyngd av livet knackade försiktigt på dörren. Trappuppgången var tyst som en vinternatt. Dörren slog upp och mannen räckte långsamt över en hoprullad, röd halsduk till personen som öppnat. Samtidigt som halsduken räcktes från den ena handen till den andra så möttes männens ögon och plötsligt stod tiden stilla. Minuter passerade. År. ”Det är bäst att du tar väl hand om den. För när man reser i tiden kan det ofta bli kyligt om halsen.