Jag vaknar av att Staffan larmar huset och först så suckar jag och sen smsar jag honom och frågar om han verkligen varit så pass korkad. Och det har han säger han. Suck igen. Dusch igen. Sen vänder det.

Äntligen får jag användning av mina talanger, tänker jag. Äntligen så har jag någon verklig glädje, dvs. glädje utanför gymnastiksalen, av att jag är akrobatisk (läs: omdömeslös) Nu för tiden tycker folk bara att man är en tönt om man tävlar i smärttålighet eller om man klättrar på saker eller om man kan hålla andan länge. Så äntligen, ÄNTLIGEN, kan jag få glädje av min talanger.

Jag drar på mig ett par skor som jag har liggandes, mössa och tjocktröja. Jag öppnar fönstret. Jag hoppar upp på mitt skrivbord och ut genom fönstret. Jag hänger mig i fönsterkarmen. Jag sparkar mig ifrån väggen, för att säkert landa på gräs, och i samma rörelse smäller jag igen fönstret. Jag landar med lätt böjda knän. Jag går till skolan och skriver svenska.