Visst är det något speciellt med att bli överkörd av något tungt och bastant, som ett tåg eller en lastbil? Inte bara som en sexuell grej utan också lite som en livsstil.

Som ni förstår var jag på konsert i lördags och som ni förstår så var det Porcupine Tree och som ni förstår så är det ju lite av min gamla kärlek.

Det här ska inte bli någon slags recension där jag berättar att den andra akten var lite bättre än den första, eller där jag ger spelningen ett visst antal A:n, eller där jag berättar att förbandet inte var något att hänga i julgranen eller där jag lite osökt kommer in på ämnet basket.

Det här ska i själva verket absolut inte bli någonting överhuvudtaget.

Grymt var det hursomhelst och ibland önskar jag att jag kunde krypa upp i musiken vara inuti den och bara bo där i någon form av nirvana-condition. Framför allt i Anesthetize. Men det är bara när jag är en tönt.