När jag stirrade in i mig själv fann jag ingenting. Det var som att det som hänt hade tömt mig och allt jag en gång varit hade försvunnit. Dagen min son föddes hade jag flyttat in i vårt gamla hus och lagt honom i samma vagga som jag använde när jag var barn. Hur kunde jag ha missat att det var detta som hela tiden varit på väg att hända? Hur kunde jag ha missat att far och jag i själva verkat var samma person? Nu när alla bitar fallit på plats och bilden äntligen låg klar kunde jag inte förstå att jag inte sett det komma redan från första början. Jag ställde mig i duschen och lät vattnet rinna över min kropp. Aldrig mer skulle jag bli ren. Jag tänkte på vad jag gjort men jag kände ingen ånger. Vad som var gjort var gjort, var gjort, var gjort, var gjort, var gjort. Hade jag ens kunnat hejda mig? Vad hade då hänt med mitt eget liv? Jag såg bilden av hur min gråtande moder låg på rygg och tog emot stötarna från min kropp när jag våldtog henne. Hennes ansikte hade speglat så många känslor på en och samma gång. För alltid skulle jag veta hur mörker såg ut. Fåglarna rev mig i mitt bröst och jag tänkte tillbaka på hur min psykolog förklarat för mig vad min far gjort mot mig och hur jag skulle sluta skuldbelägga mig själv för min smärta. Men vem hade jag mer än mig själv att skuldbelägga för det här? Jag visste hur åren skulle se ut fram tills dess att min son flyttade ut. Vad som skulle hända med mig efter det kände jag inte till.

När jag stirrade in i mig själv fann jag ingenting. Jag stängde av duschen, gick ut ur badrummet utan att torka mig och ner till min son. Det fanns inga känslor av kärlek inom mig när jag såg på honom, det var som att känslorna låg där en bit framför mig utan att jag kunde nå fram till dem. Jag såg hur han låg stilla och andades häftigt så som små barn gör. Med hjälp av mitt minne kunde jag se hur allt skulle bli för honom. Snart skulle han gå sin första dag i skolan. Snart skulle han lära sig att hata mig. Han skulle träffa en flicka i en bokaffär och han skulle älska henne så att det gjorde ont i hela hans unga kropp men han skulle lämna henne utan att själv förstå varför. Och hela tiden skulle han leva med en far som långsamt lät vansinnet ta över.

När jag stirrade in i mig själv fann jag ingenting. Sjutton år kvar, sjutton år kvar tills han lämnar mig. Jag skrattade så att tårarna rann.