Det var kvällen efter min första skoldag och jag låg gömd under mitt täcke och njöt av att vara ensam i mörkret och vänta på att sömnen skulle komma krypande över mig. Under täcket var jag trygg för där fanns ingenting, ingenting mer än jag själv, och där kunde jag släppa taget om all oro och om allt som trängde på. Redan på den tiden älskade jag mörkret, trots att jag ännu inte börjat hata ljuset. Kärleken till mörkret var kanske det enda som jag delade med min far. Vi bodde ensamma i en liten lägenhet och varje kväll när solen gick ner så sjönk mörkret över oss. Jag hade som sagt ännu inte lärt mig hata ljuset såsom min far gjorde. Nuförtiden vet jag att ljuset lyser upp och gör verkligheten än verkligare och därför håller jag mig mest ensam i mitt mörker.

Min far hade somnat och låg nu och snarkade stilla i sin fåtölj och jag minns att han inte hade gråtit den kvällen, han hade heller inte babblat osammanhängande som han brukade göra på kvällar då han druckit sig berusad. Han hade faktiskt inte ens druckit särskilt mycket utan hade bara somnat, helt odramatiskt med cindinet under sin överläpp. På den tiden visste jag inte vad cindin var för något, men jag visste bättre än någon annan hur min far blev när han använde det. Hans ögon blev dimmiga och han försvann bort från den här världen. Det var när hans dimmiga och ofokuserade ögon lyckades nå fram till mig som jag visste att han hatade mig. Han hatade mig lika mycket som han hatade sig själv och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Jag vaknade upp ur mina tankar av en tår som rann längs min kind. När jag tänkte på min pappa och på allt som hade med honom att göra blev jag alltid illa till mods. Jag försökte skaka av mig känslan och bara tänka på hur skönt och tyst det var under täcket, men istället för att vila stilla så började jag vrida på mig och skaka. ”Inte ikväll” viskade jag halvt till mig själv och halvt till det som rymdes i mitt innandöme. ”Inte nu”. Den kvällen ville jag bara somna lugnt och slippa tänka på att jag nästa morgon skulle behöva stiga upp och jag ville slippa tänka på min far. Helst skulle jag slippa att tänka överhuvudtaget. Men mina tankar lät sig sällan styras och det visste jag redan då. Jag visste också att när tankarna väl börjat komma så skulle jag aldrig klara av att stå emot. Det var som att det jag inte ville tänka, sakta kom glidande in i mitt huvud bara för att jag kämpade emot. Jag kunde inte hjälpa det. Jag tänkte på min far och på hur jag aldrig kunde lita på att hans ögon verkligen såg det som de var riktiade mot. Jag tänkte på hur jag hatade honom och jag skämdes över mig själv. Jag tänkte på vad som kunde ha hänt som gjort honom till den han var. Men mest försökte jag att inte tänka på fåglarna och därför blev det dem som jag tänkte på allra mest och jag visste att det var precis vad de ville. Det var i min rädsla som de var som starkast. Det var när jag desperat önskade att de inte skulle komma, som de alltid kom. ”Inte nu” viskade jag igen. ”Inte ikväll”.

Fåglarna kom flygande nerifrån min mage. De flaxade med skitiga fjädrar på min insida och jag fick kväljningar. De rispade mig med sina klor och jag vred mig och gnuggade mig med handen över bröstet. De högg mig med sina näbbar och jag grät och jag grät.