Regnet öste ned över staden, förbi väggar av betong och vidare ner inför kragen på min rock. Eftersom jag inte hade något paraply med mig så sprang jag längs med gatorna med en hopvikt tidning som bit för bit trillade sönder över mitt huvud. Om jag sprang allt vad jag orkade så skulle jag bli träffad av färre regndroppar, tänkte jag. Varför hade jag inte ringt och avbokat mötet och stannat hemma istället för att ge mig ut i detta väder?

Det var när jag för att slippa bli blöt om fötterna hoppade över en vattenpöl som jag plötsligt såg min far i ögonvrån. Jag hade inte träffat min far på många år. Senast jag hade sett honom hade jag hade jag varit fast besluten om att aldrig mer behöva se honom igen.  Innan jag lämnat honom hade jag i flera månader ritat små kryss över min säng och för varje dag som gått hade jag varit ett kryss närmare dagen D. När dagen D till sist hade kommit hade jag gått utan att se mig om och aldrig hade jag sett honom sedan dess.

Jag stannade upp i min språngmarsch och backade ett par steg tillbaka och tittade diskret åt det håll där han hade stått. Där var han igen. Han hade en likadan rock som jag hade på mig och han stod i en vattenpöl med likadana kängor som jag. Jag tittade ner på mina skor och kände hur de sakta fylldes av vatten.

Det var bilden av mig själv jag hade sett, reflekterad i ett skyltfönster.

Utan att ägna det stundande mötet den minsta tanke gick jag hastigt från platsen och vidare bort mot tunnelbanan för att ta första bästa tåg hemåt. Inne i tunnelbanevagnen var det trångt och jag fick stå upp flera stationer innan jag fick en sittplats. Trots att jag var uppjagad av det som hänt mig så försökte hålla mig lugn och inte tänka så mycket på det. En mamma med sina barn steg på och jag lämnade min plats till dem. Ett av barnen tittade på mig under hela färden men jag låtsades som ingenting.

När jag kom hem synade jag mig själv i spegeln. Jag hade samma kroppshållning som min far och eftersom jag blivit äldre så kunde jag tydligt känna igen min faders drag i mitt ansikte. Jag mindes att jag en gång hade lovat mig själv att jag inte skulle bli som min far och när jag tänkte på det kunde jag i spegeln se ett mörker komma över mina ögon. Var allt bara en lång väntan på att jag skulle bli som han? Hade hans uppväxt och tidiga vuxna liv sett ut precis som min uppväxt och mitt tidiga vuxna liv? Skulle mitt liv oundvikligen komma att se ut som hans liv gjort.

Utan att kunna slå tankarna ifrån mig gick jag ut i badrummet och tappade upp ett bad. Tankarna tog upp hela mitt medvetande och jag var knappt medveten om att jag vikt ihop mina kläder i en prydlig hög och krupit ner i det ännu inte fyllda badkaret. Jag märkte inte att vattnet var så varmt att det brändes och gjorde min hud rödflammig. Med läpparna formade jag långsamt orden utan att uttala dem.

Livet speglas i livet och blir till vårt liv. Hans mörka moln blir mina mörka moln. ”Vem är du? Försvinn ur mitt liv!” Men vem av oss talar?