Jag stirrade ut i trappuppgången efter mannen och hörde hans steg eka när han försvann nedåt och jag hörde hur dörren small igen bakom honom. Länge stod jag där, fortfarande med armen utsträckt och med handen hårt knuten runt den röda halsduken, och funderade på om jag skulle jaga ifatt honom och fråga vad han menat med det han sagt. Jag såg mig själv springa ifatt honom och skaka om honom och skrika på honom. Jag hörde i mitt huvud hur min röst sprack. Sen gick jag in och smällde igen dörren om mig.

Han hade varit lik min far. Mannen var lik min far. Tanken slog mig och jag insåg att den stämde mycket väl. Han hade sett ut precis som min far, bara det att han varit mycket äldre än vad min far kunde vara nu. Allt kändes främmande och märkligt. Alldeles nyss hade jag stirrat på mig själv i spegeln och sett att jag var en ung variant av min far och nu dök den här främmande mannen, som var en äldre variant av min far, upp och talade om att resa i tiden. Jag visste inte vad jag skulle tänka. Jag sträckte mig efter dörrhandtaget men ångrade mig och släppte det igen, vände mig om och gick in i mitt kök och hällde upp ett fullt glas med en grumlig vätska. I ett svep drack jag hela glaset och ställde ner det framför mig med en smäll. Jag synade den röda halsduken som jag fått av mannen. Den var maläten och smutsig och såg ut att vara flera hundra år gammal. Den var ihoprullad som ett paket och jag anade att den innehöll någonting. Försiktigt rullade jag upp den. Jag kände hur spriten började verka och jag fumlade lite lätt med tyget. Precis som jag anat omslöt det röda tyget en samling små föremål.

Det första föremålet jag fick syn på kände jag väl igen. Det var en kapsel med cindin. Tankarna på min far och funderingarna över vad som egentligen hände mig kom tillbaka. Cindin var inte en vanlig drog. Faktiskt så hade jag aldrig hört talas om någon annan än min far som använde det.

Det andra föremålet var en nyckelknippa som jag inte lade någon större notis om.

Det tredje föremålet var en bok. Om halsduken hade sett gammal ut så var det ingenting mot hur boken såg ut. Jag lyfte upp den och synade den, vände på den och läste titeln.

Att resa i tiden

Instinktivt slängde jag boken ifrån mig och reste mig upp ur min stol. Hjärtat slog i bröstet på mig och för en kort sekund fick jag för mig att det var vingslagen från en stor fågel. Fanns svaren på allt som hänt under kvällen i den där boken? Visst hade mannen sagt något om att resa i tiden?

Samma obehag som jag hade känt inför den märkliga mannen, kände jag nu inför boken.

Det var under tiden jag hällde upp ett nytt glas åt mig som det gick upp för mig vem jag var. Vem min far var. Jag tappade glaset i golvet och sjönk ner i en stol. Först kände jag hur mitt huvud tömdes och hur rummet darrade till och försvann för en sekund. Sen kände jag hur allting föll tillbaks på sin plats och jag böjde mig fram och kräktes över golvet. Fåglarna rev mig och de högg mig i bröstet. Jag gled framlänges av stolen och ner i mina egna uppkastningar.

Efter ett tag grät jag inte längre av rädsla och i panik utan av bitterhet. Så småningom reste jag mig upp, tog den halvfulla flaskan med mig och gick ut i mitt badkar. Jag drack som om det inte fanns någon morgondag. Jag uppfylldes av hat. Nästa dag läste jag boken jag fått av den främmande mannen och jag tog mina första cindinkulor. Det började gå upp för mig vad jag skulle behöva göra.