-          Vi pratade förra veckan om att du när du var liten upplevde smärta som en flock fåglar som rörde sig i ditt bröst. Har du tänkt mer på den saken under veckan som gått?

-          Ja lite. Tror du det är fel att tänka på sina känslor på det sättet?

-          Fel? Nej på vilket sätt skulle det kunna vara fel?

-          Det händer nämligen att jag tänker så fortfarande. Alltså inte som att jag tror det på riktigt, men ibland är det skönt att tänka på allt som att det är fåglarnas fel.

-          Känns det som en hjälp att tänka på dessa fåglar?

-          Ja lite kanske.

-          Kan du förklara, varför upplever du denna föreställning om fåglar som en hjälp?

-          Det kanske känns skönt att tänka att det är fåglarnas fel att jag mår dåligt.

-          Det känns skönt att lägga skulden på någonting främmande?

-          Ja kanske.

-          Tänk dig att dessa fåglar som du talar om inte skulle finnas, eller rättare sagt tänk dig att du inte kände till dem, vem skulle du då lägga skulden på?

-          Skulden över att jag mår dåligt?

-          Ja just det.

-          Jag vet inte. Mig själv kanske.

-          Dig själv? Du skulle lägga skulden över att du mår dåligt på dig själv?

-          Alltså egentligen tycker jag inte att man behöver lägga skulden på någon. Jag mår inte bättre av att få lägga skulden på någon.

-          Men ändå sa du att det var just eftersom du kunde skulbelägga fåglarna som du tyckte om att föreställa dig att de existerar.

-          Jag vet inte.

-          Detta är väldigt viktigt, så lyssna på mig nu. Jag tror, eller jag är ganska övertygad om, att du redan när du var mycket liten hade svårigheter med vem du skulle hålla som ansvarig för all den smärta som du genomled. Och när du inte klarade av att lägga skulden på den som verkligen skulle skuldbeläggas så uppfann du dessa fåglar, och eftersom du fortfarande inte är fri från dessa bekymmer så fortsätter du att tro, fast nu kanske mer på ett känslomässigt än ett förnuftsmässigt plan, att dessa fåglar existerar.

-          Så vad är lösningen? Ska jag sluta tänka att det är fåglar som skapar min smärta och inse att det är jag själv som förstör för mig?

-          Du känner att någon måste hållas ansvarig för det som hänt dig, för de sår du bär inom dig. Detta känner du eftersom du är en sund människa med naturliga mänskliga värderingar. Det onda måste straffas, det onda får inte fortgå, inte sant? Men istället för att rikta all denna vrede som du känner mot dess verkliga måltavla så riktar du den hellre mot dina egna fantasibilder eller till och med mot dig själv. Ser du inte vem som den verkligen borde riktas mot?

Vår tid tog slut och han tackade för idag. Jag skakade hans hand och gick ut genom dörren. Jag såg allt med mina egna ögon.

På bussen hem kom febern, mina ben vek sig och jag var tvungen att ta någons sittplats. Jag försökte tacka personen men inget ljud lyckades ta sig över mina läppar eftersom huvudvärken sakta spred sig. Det kändes som att någon tryckte mig hårt runt huvudet och det stack i ögonen och i tinningarna. När jag kom hem lade jag mig under täcket utan att ta av mig kläderna. Jag låg där och svettades och frös om vartannat. På något sätt klädde febern av mitt sinne och i ett naknare och ärligare tillstånd än jag någonsin befunnit mig i tidigare så lovade jag mig själv att aldrig växa upp och bli som min far.