Hon tittar först på halsduken och sen på mig och jag ser att hon tycker att halsduken inte passar in i min övriga klädsel. Vi är väldigt lika varandra, så lika att vi skulle kunna ha varit syskon. Hon ler mot mig och det är något med hennes leende som gör att jag plötsligt är säker på att det är hon.

Jag går sakta fram till henne och hon frågar mig om vi inte har setts förut och jag spelar med och säger att det har vi nog. Vi går tillsammans längs gatan för vi ska åt samma håll och jag förslår att vi ska fika och hon ler igen och säger att hon nog hinner. Vi pratar och hon är glad och jag kan inte förstå att hon är min mor för varför är inte jag och min far lite mer som hon om vi har hennes gener. När jag tänker på det blir jag förvirrad. Det är som att tankarna slår ut varandra och så sitter jag där och stirrar rakt fram. Hon säger att jag ser blek ut men jag säger att det inte är något. Hon biter sig i underläppen. Vi pratar länge och hon frågar om min familj och jag berättar att jag växte upp ensam med min far eftersom min mor dog i barnsäng och jag berättar att min far är död och jag vet inte om jag ljuger eller talar sanning.

Jag har svårt att hänga med i samtalet för det är som att jag sedan kvällen då jag fick besök av den främmande mannen har haft ett avstånd till världen. Det känns som att jag vandrar runt i en bubbla som stänger av mina känslor. Hon säger att hon måste gå och jag får hennes telefonnummer för hon vill gärna ses igen och vi vinkar hejdå. Jag går genom stan i min bubbla och plötsligt så är jag vid min ytterdörr och jag letar genom min rock och hittar nyckelknippan som jag fick av den främmande mannen. Jag har svårt att somna och när jag stiger upp vet jag inte om jag sovit en endaste sekund.

Nästa gång vi ses säger hon att jag ser trött ut. Vi går på bio och jag känner mig som en tonåring. Efteråt så går vi upp till mig och jag tror att nu ska det som jag åkt hit för ske, men vi pratar bara och jag ser mig själv skratta, le och ställa frågor till henne. Jag ser henne rycka till och fråga mig varför jag använder sådant och jag upptäcker alldeles för sent att jag har lagt in cindin under min överläpp. Värmen som uppfyllde hennes ansikte och strålade ut i hela rummet försvinner och rummet blir kallt. Hon säger att hon är trött och behöver gå hem. Jag försöker övertala henne att stanna men hon ger mig en hastig kram och försvinner.

När jag ringer henne svarar hon inte och jag förstår att hon inte vill ha med mig att göra längre. Jag väntar i flera dagar och ringer henne med jämna mellanrum och jag tänker att jag inte kan göra något mer än att vänta men jag blir rastlöst och plötsligt så lämnar jag min lägenhet och jag bestämmer mig för att jag ska hitta henne på stan och jag grämer mig för kanske tusende gången att jag inte bad att få hennes adress. Jag drar på mig min rock och jag snubblar ner för trapporna och är plötsligt vid platsen där vi möttes för första gången och av någon anledning så är jag säker på att hon kommer att dyka upp här igen. Jag sätter mig i en gränd och stirrar ut mot platsen där jag vet att hon kommer stå. När kvällen kommer springer jag hem och fyller min resväska och proppar den full med saker jag kommer att behöva.

När jag kommer tillbaks till gränden så är jag plötsligt en del av staden för mina kläder är bruna och min filt är grå och man kan knappt urskilja mig där jag sitter i hörnet lutad mot en vägg av tegel och en av betong. Jag stirrar framåt på punkten där jag vet att hon ska dyka upp och många passerar men aldrig hon. När jag blir alltför trött så somnar jag och när jag blir alltför hungrig så fyller jag min överläpp med cindin. De första gångerna jag somnar med cindin så vaknar jag och kräks men snart så kan jag ha det inne hur länge jag vill. Efter ett tag slutar jag räkna tiden i nätter och dagar utan bara i hur mycket som finns kvar av cindinet.

En dag vaknar jag och ser henne. Jag kravlar mig upp och försöker stå på benen men det går inte för jag har inte använt dem på evigheter så jag kryper på alla fyra ut ur gränden och bort mot henne. Människorna på trottoarerna aktar sig för mig och tittar på mig som om jag var ett djur. Jag tar tag i en lyktstolpe och jag lyckas resa mig upp och med stela ben stapplar jag bort mot henne. Hon får syn på mig men jag ser att hon inte känner igen mig men fan också hon ser att jag har på mig min malätna, röda halsduk och hon blir rädd för mig. Hon skriker och springer iväg längs gatan och jag rycker upp dörren på en taxi och ber att den ska följa efter kvinnan och jag pekar på henne där hon springer. Taxichauffören rynkar på näsan och ser ut att få kväljningar men jag har inte tid med sådant så jag plockar upp en bunt sedlar som legat i min innerficka sedan jag reste tillbaka i tiden och jag kastar dem till honom och skriker att det handlar om mitt liv. Han kör efter henne och jag är rädd att hon ska försvinna ner i en tunnelbana för då kanske allting är förstört men efter ett par kvarter så går hon in i en port och äntligen ja äntligen vet jag var hon bor.

Jag hoppar ut ur taxin och går in genom porten och lyssnar när stegen i trappan tystnar och hon stänger sin dörr. Plötsligt så minns jag när jag senast stod i en trappuppgång och lyssnade på steg som försvann och det känns som om det var ett helt liv sedan och sedan tänker jag att det ännu inte hänt.

Försiktigt går jag upp för trapporna och det är knappt att jag orkar lyfta benen över trappstegen. När jag ser hennes namn på en brevlåda stannar jag till och lägger örat mot dörren och lyssnar. Jag hör henne tala med gäll röst men jag hör ingen svara henne och efter ett tag förstår jag att hon pratar i telefon. När jag ringer på dörren tystnar hon. Jag hör hennes steg när hon kommer gående och när jag ber henne öppna så början hon gråta och säger till mig att försvinna. Stilla plockar jag fram min revolver och säger till henne att hon ska öppna annars skjuter jag henne men hon gråter bara. Det smäller högre än jag väntat mig när jag skjuter en kula upp i taket hela trappan fylls av rök. På andra sidan av dörren skriker min mor och jag säger till henne en gång till att öppna. När hon inte gör det så hämtar jag brandyxan som hänger en trappa ner och trots att mina muskler nästan har förtvinat lyckas jag hugga upp hennes dörr. Jag sticker in handen, öppnar låset och går in i hennes lägenhet. Jag slänger yxan ifrån mig och riktar revolvern mot henne. Om jag skjuter nu så dör jag tänker jag. Hon gråter hysteriskt och trillar ihop på golvet och hon ber mig gång på gång att jag inte ska skjuta.

Efter en lång stund lyckas jag få henne att lägga sig på sin säng och jag drar av hennes byxor och med revolvern mot hennes tinning trycker jag mig in i henne. Hon gråter hela tiden men jag känner ingenting eftersom jag fortfarande är i en bubbla utan känslor.